Se det behöfs ett visst mod en kraft att säga ut det, eller som jag att skrifva det i mitt lefvernes historia. Men hvarför hålla detta hemligt som är den röda tråd som går genom mitt lif, som är den nyckel som öppnar alla dörrar till hemligheternas gemak i mitt lif. Om man vet att jag är homosexuelle så vet man äfven att värdera mig med alla mina fel och de få förtjenster jag eger.
Harald Gallens dagbok, 5.11.1904

År 2021 har det gått 50 år sedan homosexuella handlingar ströks ur den finska strafflagen. Diskriminering, stigmatisering och skam har präglat den queera historien och skapat en kultur av hemlighållande och självcensur. Och samtidigt har det funnits de som vågat och som trotsat konventioner och normer.
Litteraturforskaren Rita Paqvalén frågar sig vilka spår normbrytande begär, handlingar och könsuttryck har lämnat i kulturen. Hur kan vi tolka historiens tystnader och det som inte får benämnas? Hur närma sig de flyktiga mötenas kulturhistoria?
Vem var lantdagskvinnan Vera Hjelt (1857 1947), konstnären och dandyn Harald Gallen (1880 1930), sjuksköterskorna Anna-Lisa Höckert (1891 1953) och Isa Hasselström (1890 1985), eller fotografen och kvinnosakskvinnan Marie Høeg (1866 1949)? Hur kan vi i dag vara lyhörda för den queera historiens mångfald? Vilka röster och perspektiv är osynliga i dag?
Rita Paqvalén är verksamhetsledare för Kultur för alla, fackboksförfattare och kulturaktivist. Paqvalén bor i Helsingfors.

200 sidor, häftad
Schildts & Söderströms